JUNIOR-VM I RENJU

Det första Junior-VM:et, 1-5 augusti 1996 i Nishnij Novgorod

av Anders Bertilsson och Peter Jonsson

Förberedelser inför VM-äventyret

Jönköping: Jönköpings VM-spelare tränade som vanligt fram till i maj då de inriktade sig mer specifikt på Junior-VM. Koncentrationen var speciellt inriktad på spelföringen och systematiskt försökte man jobba bort de svaga punkterna hos respektive spelare. Jönköpingsspelarna hade däremot inte några egna läger eller sammandragningar och deltog inte heller i några gemensamma förberedelser med de övriga spelarna.

Högsjö: I Högsjö var intresset större för att följa med än antalet platser som kunde erbjudas, varför en första gallring gjordes redan förra hösten. De spelare som då blev uttagna till VM-träning har utöver den vanliga luffarschackträningen i klubben drillats i renju under hela våren. Måndagar har varit reserverade för deras specialträning. Av de som gick specialträningen var det till slut fem stycken som hade klarat de tester som kvalificerade dem för Junior-VM. De flesta av de andra hoppade av därför att de var lite tveksamma till om de verkligen ville göra den långa resan till Ryssland.

I juli hölls det sedan två läger för att spelarna skulle få den sista finslipningen av VM-formen. Under det första lägret på en kursgård kombinerades specialträning av rysslandsresenärerna under Anders Bertilssons och Göran Holgerssons ledning med träning av ett antal nybörjare. Det andra lägret - veckan innan avresan - hölls i HLK:s klubbstuga med Björn Wallgren som huvudtränare och Anders Bertilsson som assistent.

Arjeplog: Marie Lestanders VM-förberedelser har av naturliga skäl påverkats av att man i Arjeplogklubben inte har någon riktigt kvalificerad tränare. Långa resor har det blivit dels för att få en bra tävling (Juniaden i Stockholm) i kroppen innan VM, och dels för lite specialträning med Anders Bertilsson i Sörmland. De bristande teorikunskaperna kom hon under VM-tävlingen att uppväga med en härlig kämpaglöd. I flickklassen var teorikunskaperna för övrigt överlag dåliga, varför det gick alldeles utmärkt att klara sig med egna varianter.

Härnösand: Fernando Rave kom med som siste man i VM-truppen, varför hans förberedelser inte blev de allra bästa. Frånsett den träning han lagt ned på hemmaplan, vilken inte varit särskilt omfattande, deltog han också i högsjöklubbens bägge sommarläger.

Före tävlingen

Så var det åter dags att lägga en ny milstolpe på renjuns väg. Efter fyra senior-VM var tiden mogen för juniorerna att ha ett eget VM. Tävlingen samlade deltagare från Ryssland, Japan, Sverige, Ukraina, Estland och Filippinerna (Fernando Rave har också filippinskt medborgarskap).

Tyvärr förhindrade passproblem den kinesiska truppen att komma. Detta togs väldigt hårt av de kinesiska barnen som hade tränat mycket för just denna tävling. Så här i efterhand är vår uppfattning att de hade klara medaljchanser i flickklassen och klassen för yngre juniorer.

Vi samlades på Arlanda tidigt den 29 juli och flög via Helsingfors till Moskva. Efter en lång väntan i passkön välkomnades vi av Viktor Kaufman som tog med oss på en sight-seeing runt Moskva. För de yngre var det en fröjd att gå på McDonalds för att inta den sista måltiden av svenskt (?) snitt. Att priset var hälften gjorde ju inte saken sämre.

I Moskva träffade vi också Konstantin Nikonov som åkte med oss på nattåget till Nishnij Novgorod. Tidigt på morgonen var vi framme och den morgontrötte Peter hann med nöd och näppe av tåget i tid. ("Jag ska bara ligga en minut till").

På stationen möttes vi av Alexej Skuridin och hans syster Olga. Eftersom vår buss till spelstället gick sent på kvällen hade vi gott om tid att bekanta oss med staden som en gång i tiden var det ryska rikets sista utpost mot öster.

En del av er känner kanske till att staden tidigare hette Gorkij och att det var en "sluten stad". Dels för alla militära industriers skull (Mig-flygplanen tillverkas där) och dels för att politiska fångar placerades där. Idag är Nishnij Novgorod unik i ett annat avseende, nämligen i kraft av föregångare vad gäller ekonomiska reformer.

Fem mil uppströms Volga låg hotellbyn där tävlingarna hölls.

Den 31 juli ägnades åt avkoppling. Bl. a. spelade vi 1-1 i en fotbollsmatch mot ryssarna. Efter tävlingens slut spelade vi igen, denna gång förstärkta med esterna. Resultatet blev 3-2 i svensk favör.

På kvällen den 1 augusti skedde invigningen. Först trodde vi att vi kommit fel. En fullsatt aula med 500 personer!! Till att börja med presenterades alla deltagarna. När svenskarna kom upp på scenen var applåderna måttliga för att sedan stegras när en ryss eller ryska presenterades. Störst bifall fick dock japanerna. Uppklädda i sina kimono charmerade de alla. Del två av invigningen bjöd på underhållning av deltagarländerna, bl. a. dans, sång och balett.

Äldsta pojkklassen

För det första ska man ha klart för sig att de allra bästa mycket väl skulle kunna hamna på övre halvan i Stora SM. Till dessa räknades Klimashin - europamästaren -, den ryske juniormästaren Martynov samt den rutinerade esten Tuvikene - 7 dan.

Den senare drog det längsta strået och vann på 8 poäng av 9. Samma poäng hade för övrigt tvåan Martynov och det hela blev en "målskillnadsaffär" där kvalitetspoängen avgjorde.

Alla de svenska deltagarna var rankade i botten av startfältet så allt kunde bara gå i en positiv riktning.

Bäst lyckades Martin Carlsson som tog 50% (4.5 p). Martin fick mycket betalt för sina goda kunskaper i de mest populära varianterna.

Marcus Eriksson hamnade på 3.5 p och många av hans partier var riktiga kämpapartier med många drag. Enligt egen utsago var han besviken över sin insats men det bör han absolut inte vara.

Fernando Rave tog 2.5 p och vann sitt enda parti mot Kristian Gustafsson. Förutom en frirondspoäng spelade han då givetvis en remi också. Hans spel har på senare tid mognat och det skulle inte förvåna om han klättrar rejält på den svenska rankingen i framtiden.

Kristian Gustafsson kom tyvärr allra sist på 2 p. Kristians spel präglades av ojämnhet och okoncentration. Om han hade spelat lika bra som i sitt vinstparti hade det absolut blivit några poäng till.

Sammantaget gick det lite över förväntan i denna klassen. För alla svenskarna var det första gången man spelade i en så här lång turnering (9 matcher á ca 3 timmar vardera på fyra dagar) vilket tar ordentligt på krafterna och är någonting man får lära sig att behärska. För alla utom Fernando var det också första utlandstävlingen med allt vad det innebär.

Och en slående sak till. Särskilt bland deltagarna på undre två tredjedelarna så präglades spelet av försiktighet. När det någon gång kom ett utmanande annorlunda drag avslöjades att teorikunskaperna på vissa håll var minst sagt måttliga. Till nästa gång måste vi nog se till att våra deltagare har preparerat några specialvarianter som tydligen går mycket bra att använda mot alla utom de allra bästa.

Resultat, äldsta pojkklassen (födda 1978-1981), 9 ronder:

1. Margus Tuvikene Estland 8

2. Andrej Martynov Ryssland 8

3. Sergej Melnikov Ryssland 6

4. Alexander Klimashin Ryssland 5.5

5. Vladimir Sushkov Ryssland 5.5

6. Alexander Prokopjev Ryssland 5

7. Sergej Oljunin Ryssland 5

8. Pavel Ses Ryssland 5

9. Dmitrij Khadanov Ryssland 4.5

10. Maxim Rodin Ryssland 4.5

11. Martin Carlsson Sverige 4.5

12. Danil Makeev Ryssland 4

13. Alexander Karnaukh Ryssland 4

14. Marcus Eriksson Sverige 3.5

15. Sergej Vostrjakov Ryssland 3.5

16. Fernando Rave Filippinerna 2.5

17. Kristian Gustafsson Sverige 2

Yngsta pojkklassen

Spelstandarden i denna klass var förvånansvärt hög med tanke på deltagarnas ålder. Spelet var kanske inte lika skarpt som i den äldsta pojkklassen, men ändå spelades det många bra partier. Innan tävlingen hade vi våra största förhoppningar till en bra placering i den här klassen, då Hannes Hermansson på hemmaplan spelat bra i flera tävlingar. Återigen spelade han bra, men åt hemmaspelaren Konstantin Chingin fanns det inget att göra. Denne Chingin var utan tvekan en spelare som hade ett större register än vad Hannes eller någon av de andra svenska spelarna kom i närheten av. Liten och spenslig som han var såg han närmast undernärd ut men vid brädet var han en jätte. Genom sin blotta pondus och självsäkerhet satte han skräck i alla sina jämnåriga motståndare. Han var inte ens i farozonen av att förlora något parti den här gången, och bara två motståndare nådde remi. En motsvarighet i samma ålder har kanske inte funntis sedan Ando Meritee. Alla svenska elitspelare varnas härmed inför eventuella framtida möten med denne spelstarke yngling.

Om Chingin var klart bäste spelare i klassen, så var det desto jämnare efter honom. Det var nog mest slumpen och dagsformen som avgjorde de inbördes placeringarna mellan andra till sjätte plats. Situationen inför sista ronden var mycket dramatisk och striden om de bägge återstående medljerna - silver och brons - var stenhård. För Hannes gällde att vinst skulle ge honom brons, och om Timur Zaripov förlorade kanske t.o.m. silver. Hannes lottades mot Suprjatkin, medan Timur Zaripov ställdes mot sin yngre bror Roman. Vid förlust för Hannes kunde båda bröderna ta medalj om Roman vann det inbördes mötet. Det var upplagt för rävspel, och så blev även fallet. Tränarna sprang runt och värderade ställningar och överallt i lokalen räknades kvalitetspoäng, vilka justerades i takt med att partierna tog slut. I det svenska lägret räknades det lika flitigt som någon annanstans, och eftersom resultaten gick Hannes väg var vi plötsligt övertygade om att vinst för Hannes skulle ge silver på bättre kvalitet om den yngre brodern Zaripov (vilken stod bra till i sitt parti) vann. Dramatiken var på topp. Någon av de svenska spelarna tyckte sig se en vinst för Hannes, men hade han sett den själv? Det verkade inte så utan en till synes djupt försjunken Hannes satt med blicken fäst på brädet. Han hade varit taktisk och inte förbrukat mycket tid i partiets början och hade gott om tid kvar. Bröderna Zaripov var nu minst lika intresserade av resultatet i Hannes parti som sitt eget. Vad de inte visste om var att Hannes spelade med i rävspelet och gjorde allt för att de inte skulle kunna spela på hans resultat. Tyvärr kunde bröderna hjälpas åt även tidsmässigt, varför Hannes tid trots allt var på väg att ta slut först. Hannes tvingades därför lägga ut de 5-6 stenar som behövdes för att få den vinnande fyrtrean, och i samma ögonblick var remin ett faktum på Zaripovarnas bord. Det blev alltså till slut en tredje plats för Hannes, och därmed var Sveriges första medalj i VM-sammanhang ett faktum. Att Hannes skulle klara sig bra mot jämnåriga spelare även internationellt var ingen större överraskning med tanke på hans insatser på senare tid. Att de tre övriga svenska deltagarna i denna klass samtliga gjorde sina bästa renjutävlingar någonsin var däremot överraskande och mycket glädjande. Det ska bli intressant att under hösten se om Linus, Tommy och Michael kan visa upp samma fina spel på hemmaplan.

Michael Sjöberg började tävlingen mycket inspirerat och var efter tre ronder med i den absoluta toppen. Detta innebar att han fick möta svåra motståndare och ett par förluster innebar tappad tätkontakt. Kämpatakterna var det inget fel på och hans styrka i det positionella spelet gav många långa och tuffa partier. Hans slutliga 15:e placering gav honom inte riktigt rättvisa för en mycket väl genomförd turnering.

Tommy Pettersson var ett litet frågetecken innan tävlingen, då han brukar ha svårt att hålla koncentrationen uppe mot slutet av en lång och tuff tävling. Den här gången överraskade han genom att han kom underifrån och först på slutet klättrade upp till sin fina placering. Åttonde platsen var en fin belöning till Tommy efter hans hittills bästa renjutävling.

Linus Hermansson är en spelare som alltid växer med uppgiften. Han är dessutom tacksam att "coacha" då han alltid försöker följa tränarnas råd. Den här gången löd uppmaningen: Offra mycket tid på de viktiga dragen, och speciellt när motståndaren avviker i öppningsspelet. Ofta sågs han därför sitta och tänka 20-30 minuter på sådana drag. Hade det bara hängt på kämpatakterna hade han lika väl kunnat vinna tävlingen. Att som 10-åring hamna på övre tredjedelen i ett junior-VM där de flesta motståndarna är 13-14 år är mycket starkt. Har vi någonsin haft en så spelstark 10-åring i Sverige?

Resultat, yngsta pojkklassen (födda 1982- ), 11 ronder:

1. Konstantin Chingin Ryssland 10

2. Timur Zaripov Ryssland 8

3. Hannes Hermansson Sverige 7.5

4. Vladimir Rusin Ryssland 7

5. Sergej Shevelev Ryssland 7

6. Roman Zaripov Ryssland 6.5

7. Linus Hermansson Sverige 6.5

8. Tommy Pettersson Sverige 6.5

9. Jevgenij Sevrjukov Ryssland 6

10. Victor Suprjatkin Ryssland 6

11. Sergej Losjakov Ryssland 5.5

12. Sergej Sapronov Ukraina 5.5

13. Vjacheslav Potapov Ryssland 5.5

14. Anton Arendorenko Ryssland 5.5

15. Michael Sjöberg Sverige 5.5

16. Kazuhisa Unoura Japan 5.5

17. Alexander Shatunov Ryssland 5

18. Maxim Karasjov Ryssland 4

19. Mart Paluvits Estland 4

20. Hirokazu Tatsutomi Japan 3

21. So Miyagawa Japan 1

Linus (till vänster) spelar mot Arendorenko och räknar ut sitt livs kanske snyggaste vinst.

Flickklassen

Denna klass vara eller inte vara hade diskuterats av och till fram till att det vid ett RIF-möte under Lag-VM i våras beslutades att det faktiskt skulle vara en speciell flickklass. Så här i efterhand kan man nog säga att klassen var berättigad i och med att spelstandarden bland flickorna visade sig vara så pass mycket lägre än spelstandarden för de jämnåriga pojkarna. Flera utav deltagarna i klassen hade inte spelat mer än en kort tid varför de inte haft någon större chans emot de mer vältränade pojkarna.

Favorit var den 14-åriga Jelena Lebedeva. De tre japanska deltagarna skulle naturligtvis också ha med medaljstriden att göra. Inledningsvis präglades spelet av en viss nervositet. Efter drygt halva tävlingen var Mutsumi Tatsutomi i ledningen. I hennes parti mot Lebedeva missade hon chansen att tvinga in Lebedeva i en dubbeltrea. Troligen avgjordes tävlingen där för därefter släppte inte Lebedeva ledningen.

Hur gick det då för vår svenska representant Marie Lestander. På pappret såg uppgiften ganska hopplös ut. Men tidigare meriter är inte allt utan det finns också något som heter KÄMPA! Och det gjorde Marie. I parti efter parti satt hon tålmodigt och tänkte. Inga blixtpartier där inte. Maries niondeplats (6 p av 11) var en stark prestation. Med en sådan inställning kommer hon att gå långt.

Resultat, flickklassen (födda 1978- ), 11 ronder:

1. Jelena Lebedeva Ryssland 8.5

2. Mutsumi Tatsutomi Japan 8

3. Olga Zaitseva Ukraina 8

4. Chie Tatsutomi Japan 7

5. Aljona Melnikova Ryssland 6.5

6. Anastasija Sokolova Ryssland 6.5

7. Irina Saranchina Ryssland 6.5

8. Anastasija Leshukova Ryssland 6

9. Marie Lestander Sverige 6

10. Marina Pegova Ryssland 5.5

11. Hiroe Tatsutomi Japan 5.5

12. Tatjana Saranchina Ryssland 5.5

13. Serafima Krasnonosova Ryssland 5

14. Anna Gross Ryssland 4.5

15. Olga Kocheshkova Ryssland 4

16. Anna Zvereva Ryssland 3

17. Marija Zvereva Ryssland 3

Efter tävlingen

Efter en pampig avslutning sov vi ut ordentligt och styrde kosan tillbaka mot Nishnij Novgorod. Vi hade förmånen att bli inbjudna till föräldrarna Skuridins hem och äta en enklare middag. Efter ett nattåg till var vi hastigt och lustigt i Moskva igen.

Viktor Kaufman mötte återigen upp och bjöd oss på en rundtur bland Moskvas tunnelbanestationer vilka verkligen är en fröjd för ögat.

Och sedan var det bara att åka hem.

En lycklig Hannes visar stolt upp diplom och VM-medalj. VM-bronset är förstås hans största renjuframgång, och dessutom Sveriges första VM-medalj.

Till höger de tre juniorvärldsmästarna:

Jelena Lebedeva (överst)

Margus Tuvikene (mitten)

Konstantin Chingin (nederst)