Som jag befarade i förra numret av Fem-I-Rad skulle det bli problem med rapporteringen från VM eftersom jag själv inte var på plats. Före tävlingen blev jag utlovad omfattande skildringar av evenemanget från några av de svenska deltagarna (inga namn nämnda) och enligt numera vedertagen praxis var dessa löften totalt bortglömda vid hemkomsten. Under Linköping Open 13-14 september lyckades jag emellertid få Peter Jonsson och Stefan Karlsson att nedteckna lite av vad som hände i S:t Petersburg. Jag har kompletterat deras berättelser med tabeller, diagram och några egna kommentarer.

För andra gången arrangerade Ryssland VM, förra gången 1991 i Moskva men nu i S:t Petersburg.

Låt mig börja med en liten tillbakablick. 1985 besökte svenska renjuspelare Ryssland för första gången. Under de sista tolv åren har ju som bekant landet genomgått en dramatisk förändring.

Då var allting billigt för västerlänningar, nu håller de flesta saker samma priser som i Sverige. Då var en rubel samma som 10 kronor, nu får man 700 rubel för en krona. Då var det ett smärre företag att hitta restauranger och affärer, nu är hela centrum med paradgatan Nevskij Prospekt fullt av sådana. Då kändes det det som att komma till en annan planet, nu känns S:t Petersburg som vilken storstad som helst. Då kunde väldigt få personer engelska, nu behärskar många, särskilt ungdomar, det bra.

Så ni som varit skeptiska att åka dit behöver inte oroa er längre. Men i ärlighetens namn går utvecklingen fortast i de större städerna.

Så när som på några skurar under de sista julidagarna bjöd S:t Petersburg på ett strålande väder med temperaturer runt 30 grader. Spellokalen och hotellet vi bodde på låg cirka 4 km från centrum. Priserna på hotellet var väldigt humana med tanke på den hyggliga standarden och den mäktiga frukosten.

Jag anlände själv via Tallinn (den billigaste vägen) på morgonen den 27 juli. Senare samma dag dök japanerna upp. Efter hand droppade fler deltagare in och deltagarna i detta VM kom från Ryssland, Japan, Kina, Sverige, Estland, Lettland, Armenien, Azerbadjan, Ukraina, Uzbekistan, Vitryssland och Taiwan.

Inför kvalturneringen var den stora frågan: Ska Sverige få med Tord Andersson och Stefan Karlsson i A-gruppen (Petter Gardström hade en säker plats där.) Utgången var absolut inte given på förhand och bland deltagarna som skulle slåss om de fem platserna var bl. a. Nara, Sagara och Kashihara från Japan, Soosörv från Estland, Veidemanis, Balanova och Gurckis från Lettland, Peskov och Sinjov från Ryssland, Pogosyan och Voskanyan från Armenien, Eibatov från Azerbadjan samt två för svenskar okända spelare, Ponomarenko och Karatajev från Ukraina och Khramov från Uzbekistan.

De ryska och lettiska spelarna gick inte alls bra och endast Sinjov kunde kvala in i A-turneringen. Inför sista ronden var det spännande. Stefan hade halkat efter men vann sista ronden och nu gällde det att resultaten gick svensk väg. Sinjov och Voskanyan fightades med Stefan. Sinjov vann mot Nara och det var det värsta som kunde hända. Soosörv som hade spelat bra i hela turneringen och som var klar redan efter 6:e ronden mötte Voskanyan. Denna match var Soosörv tvungen att vinna. De spelade ett parti D8, Soosörv svart och Voskanyan vit. Soosörv såg ut att ha en bra ställning i mittspelet men tappade efter hand och partiet såg ut att bli jämnt. I slutet av tidspressen lyckas emellertid esten få till en vinst och vi svenskar kunde pusta ut.

Till A-final: Soosörv, Sagara, Sinjov, Nara och vårt svenska hopp Stefan Karlsson.

I år hade Sverige totalt tre platser vid VM-97 i S:t Petersburg. En direkt i slutspelet och två i det internationella kvalet. Eftersom Petter Gardström vunnit det svenska slutkvalet var det han som hade slutspelsplatsen medan Stefan Karlsson och Tord Andersson fick kvalspela. Kvalet inleddes den 29/7, varför Stefan och Tord anlände S:t Petersburg den 28/7. Vi såg fram mot tävlingen med tillförsikt. Vi hade ändå en del förberedelser bakom oss. Tord hade exempelvis gått igenom och analyserat våra motståndare, vilket även Stefan och Petter tagit del av. Tords första parti blev en märklig upplevelse eftersom vi tittat på den här varianten i D11 tillsammans före VM. Dessvärre förstod vi efter partiet att vi missat en vit vinst i ett läge, vilket Nara hade kontroll på.

Stefan började bättre med segrar mot Degtiar, Veidemanis och Ponomarenko, men även Tord kom igen och efter vinster mot Pogosyan och Doroskevitch och remi mot Peskov var han fortfarande med i striden om de fem platserna till slutspelet. Soosörv (Estland) och Sagara (Japan) gick ifrån på slutet och blev etta och tvåa. Sinjov (Ryssland) och Nara (Japan) lyckades också ta sig vidare. Stefan tog 4.5 poäng och klarade femteplatsen med hjälp av Berger-poäng.

VM-slutspelet började den första augusti med utöver de fem kvalspelarna, de sju förkvalificerade, däribland Petter. Han fick en tung start i tävlingen som svart mot Kozhin i D3. Stefan började mot Sagara, förlust liksom i kvalet. Sagara spelade imponerande i tävlingen vilket illustreras i hans vinstparti mot Meritee: Sagara spelar en nia som var populär under VM. Stefan spelade 10-A mot Kashihara i kvalet, vilket nog är OK. Meritee försöker med en annan variant. Sagaras uppbyggnad och snabba vinst till vänster är magnifik. Efter partiet menade Meritee att han stoppade tvåan på fel sida i drag 22.

Den regerande japanske Meijin, Hasegawa slog knockout på motståndet genom att inleda tävlingen med sex raka vinster, bl. a. mot Reims, Lettland i en D11-variant. 12-12 spelas gärna av Reims landsman Veidemanis, nu prövade han den själv mot Hasegawa. 14-14 är ett lettiskt fynd som är intressant. Svart får i drag 19 och 21 ta två mycket viktiga punkter och ställningen blir ohållbar för vit. Efter partiet hävdade Reims att 20-21 förmodligen var nödvändig.

F. d. världsmästaren, Kawamura inledde tävlingen mycket dåligt, men avslutade något bättre, vilket till slut tog honom in bland de sju främsta som genererar nationsplatser till VM 1999 i Kina. Ett viktigt parti i den kampen var Stefan-Kawamura: Där Stefan försökte med Nakamuras gamla 25 från VM-91. Kawamura spelade ett parti i den här varianten som vit i Meijinfinalen mot Hasegawa hösten -96. Vi hade dock hittat svagheter i hans spel varför det föreföll riktigt att spela 25-25. Kawamura spelade 26-26 som är ett mycket starkt drag. Frågan är om det verkligen finns någon 27 som håller. 28-28 är en viktig punkt. 29-29 är direkt förlust. 32 kan nämligen dras åt andra hållet i p. A. Om sedan exempelvis 33-32, så 34-38, 36-B och 38-C, vilket är vinst. Man kan försöka att spela 27-39 först och sedan försöka stoppa i lämplig punkt med drag 29, men även det är mycket svårt.

Petter hade svårigheter att riktigt komma in i tävlingen. Åtminstone kändes det nog så för oss andra som var i hans närhet. Blivande tvåan i tävlingen Meritee och Petter spelade ett tätt parti i D3. Här hade Petter inte några allvarliga problem att stoppa Meritees attack på högersidan. Till en början vill säga. I drag 53 spelar Meritee en stopp på andra sidan brädan, och Petter glömmer för ett ögonblick bort att Meritee i och med 53-53 upphäver försvarskontringen på Meritees attack till höger. 54-54 är därmed helt värdelös och svart kan enkelt vinna.

Ännu i tionde ronden fanns en liten chans att vi skulle fixa en nationsplats till Sverige, men då skulle jag helst vinna mot Reims. Vi spelade samma variant som Reims och Petter spelat tidigare. Reims ändrar dock 23 och lyckas behålla ett starkt initiativ i hela partiet. Efter 49-49 tycker Stefan det verkar som svarts attack ebbar ut och sätter en mycket nonchalant 50-50, vilket gör att svart kommer loss och kan vinna. En ordentlig stopp i drag 50 och svart kan knappast vinna.

Efter det här var det klart att Sverige får klara sig utan direktplatser till VM-slutspelet i Kina 1999. Målet var att vi åtminstone skulle ha en direktplats med oss hem, så vi kan förstås inte vara helt nöjda med resultaten för "de svenske". Allra minst nöjd är nog Petter vars en poäng nog var ganska långt ifrån vad både han själv och vi andra hoppats, minns att han tog 6 p. i Tallinn-VM 1995. Stefans 3.5 p. är väl däremot lite närmare godkänt och dessutom en tangering av tidigare bästa resultat; 3.5 p. i Arjeplog-VM 1993. Årets internationella VM-kval var det i särklass svåraste hittills och 3.5 p. (50%) som Tord tog i det getingboet är inte dåligt, men likafullt räckte det ju inte till slutspelet. Nästa gång har vi tre platser i kvalet. Låt oss kämpa för att vi då har tre spelare med som kan hävda sig i den säkert minst lika tuffa konkurrensen i det internationella kvalet i Kina 1999.

Förutom förkvalet och finalen spelades ytterligare tre klasser i S:t Petersburg: Dam-VM, Öppna renjuklassen och Öppna gomokuklassen (ryskt luffarschack). Dam-VM spelades för första gången. Världmästarinna blev en av favoriterna, Irina Metreveli, dock först efter flera särspelspartier mot tvåan Natalija Vasiljeva. De tre främsta i Öppna renjuklassen, Peskov, Veidemanis och Bobkov får platser i det internationella förkvalet 1999. Från den Öppna gomokuklassen finns inga resultat bevarade, men enligt uppgift deltog för Sverige Tord Andersson, Bengt Asplund och Mina Gardström.