Den 1-3 maj spelades en internationell renjutävling med det officiella namnet Stockholm Summer Trophy Swedish Open 10 Year Celebration Tournament of RIF. Detta med anledning av att RIF (Internationella Renjuförbundet) fyller 10 år. Den egentliga födelse-dagen inföll den 8 augusti, men det var lämpligast att lägga tävlingen i början på maj.

Det är för mig något oklart hur och när tävlingen beslutades, men kring nyår verkade det som att en organisationskommitté bildades med Bengt Asplund, Peter Jonsson och Stefan Karlsson. Strax därefter tillfrågade de mig om jag ville vara domare och tävlingsledare. Ett sådant hedersuppdrag kunde man ju inte tacka nej till. Jag kom även att ingå i organisationskommittén. I praktiken kom det mesta förberedelsearbetet att utföras av Bengt Asplund och Stefan Karlsson, tillsammans med Erik Axlund och Björn Eriksson, det vill säga de i Stockholmstrakten boende. Under tävlingen blev det jag och Erik som var icke-spelande funktionärer. Det ska dock sägas att alla de svenska spelarna ställde upp och hjälpte till med kringarbetet på ett eller annat sätt.

I och med att tävlingen beslutades med så kort varsel var vi lite osäkra på hur responsen skulle bli i utlandet. Att många numera har tillgång till Internet snabbade dock upp kommunikationerna rejält och jag tycker att det startfält som till slut utkristalliserade sig gav tävlingen en fullvärdig status. Det blev 42 spelare som ställde upp i de olika klasserna. Av dessa kom 18 från Sverige, 16 från Ryssland, 5 från Estland och 3 från Japan.

Att organisera en tävling kan väl, höll jag på att säga, vem som helst göra. Men vid ett sådant här tillfälle måste det till något extra för att det ska bli ett riktigt jubileum och deltagarna ska trivas och minnas det hela. Det där lilla extra tycker jag att vi fick till genom ett antal i sig små detaljer, som tillsammans gav hela evenemanget en festlig inramning. Jag tänker bland annat på invignings- och avslutningsceremonierna, då festliga långbord hade dukats på spelklubben SKY. Vidare var spellokalen på KFUM mycket vacker (namnet Spegelsalen antyder väl detta.) Rejäla resultattablåer som hela tiden fylldes i fanns. Vid spelborden placerade vi namnskyltar med nationsflaggor i färg. De 9 pokalerna stod vackert uppställda på en flygel under spelets gång. Speciella diplom till alla deltagare hade tagits fram. Renjugrammen var också speciellt utformade för denna tävling. Affischer och fotocollage från tidgare RIF-tävlingar fanns uppsatta på väggarna. Som jag tidigare nämnde hjälpte alla de svenska spelarna till med ett eller annat, men att vi fick så festlig inramning på tävlingen vill jag i första hand tillskriva Erik Axlund och hans konstnärliga begåvning. Jag vill även tacka Erik som tog hand om de praktiska sakerna under ronderna, så att jag kunde koncentrera mig på dömandet och lottningen.

Efter alla dessa positiva omdömen ska jag också skriva ett stycke med lite negativa synpunkter. Inte för att ta ned någons humör, men för att vi ska lära för framtiden och bli ännu bättre. De negativa saker jag omnämner kanske inte hade gått att lösa utan att vi hade fått göra avkall på något annat, men vi bör i alla fall tänka på det. Spegelsalen var visserligen mycket vacker, men ljuset var nog ganska dåligt (inga fönster) för de som skulle försöka koncentrera sig vid brädet i tre dagar. Ventilationen var obefintlig och den längsta dagen (2 maj) tog luften nästan slut på kvällen. KFUM var för övrigt som ett ointagligt fort med låsta dörrar, koder och larmsignaler. Det var svårt att försöka informera alla deltagare på flera språk om allt som gällde på den korta tid som stod buds för information. Vid ett flertal tillfällen utlöstes också larm då någon deltagare råkade göra fel. SKY-klubben var utmärkt för ceremonierna och KFUM för spelet, men det ställer till vissa problem att ha arrangemang på två olika ställen (cirka 2 kilometer emellan fågelvägen.) Vad gäller tävlingens förfarande så flöt det hela utmärkt tack vare att jag gjorde lottningen med ett dataprogram. Dock måste jag erkänna att jag i praktiken inte hade någon beredskap för om datorn eller programmet hade krånglat. Man bör ha ett manuellt alternativt förberett.

Men sammanfattningsvis tycker jag att det positiva totalt dominerade evenemanget. Att Stockholm hade ett strålande försommarväder under större delen av tävlingen gjorde inte saken sämre.

Invigningen hölls på SKY kvällen den 30 april. Alla deltagarna hade inte anlänt då, men det var ändå ett stort sällskap som samlades. Tyvärr kom ceremonin igång en timme försenat. Vid denna tidpunkt rådde fortfarande osäkerhet om vilka som skulle vara med i tävlingen, samt vilka klasser alla skulle spela i. Vi ville göra en preliminär lottning under invigningen och försökte genom diverse telefonsamtal klarlägga bilden. Här uppkom en situation där man kan filosofera över vem som har mest rätt och fel. Medan vi arrangörer kämpade med förberedelserna pekade flera av ryssarna demonstrativt på klockan. Det uppfattade jag som ohyfsat, men kanske var det mer ohyfsat av oss att inte komma igång på utsatt tid. Nåväl, invigning blev det till slut. Bengt Asplund var konferencier. Tal hölls av RIF:s vicepresidenter Yoshimi Hayakawa och Alexander Nosovsky, samt av Peter Jonsson och Victor Kaufman. (RIF-presidenten Tommy Maltell, som är en upptagen man, hade inte möjlighet att vara med på vare sig invignings- eller avslutningsceremonierna.) Därefter åt vi en god middag, varpå jag gick igenom tävlingsreglerna och Bengt Asplund genomförde en preliminär lottning av första ronden. Preliminär eftersom fortfarande viss osäkerhet rådde om deltagandet. Det visade sig dock att vi kunde använda denna lottning.

SKY-klubben drivs ju av bland andra stormästaren i schack, Lars Karlsson. Hans bäste kompis är vår störste mästare, Ulf Andersson. Båda befann sig på SKY under invignings- och avslutningsceremonierna. Lasse Karlsson hjälpte till med vårt arrangemang, medan Ulf Andersson satt i ett rum och spelade schack via Internet. Detta väckte stort uppseende bland framför allt ryssarna, då Ulf som varit världsfyra i schack är ett mycket aktat namn i Ryssland.

Som avslutning på invigningen spelade vi en vänskapscup i blixtrenju med ren utslagning. Populär segrare i stor stil blev till slut Hayakawa, som i semifinalen slog Stefan Karlsson och i finalen Petter Gardström (dock hade ju ännu inte esterna med de starka Meritee och Soosõrv anlänt.)

Så blev det Första Maj och tävlingen skulle starta klockan 12.00. Klockan 9.00 fick vi ta spellokalen i besittning. Tre stressiga timmar följde. Förutom att vi måste ställa i ordning för spelet skulle vi hinna hämta ett 15-tal ester och ryssar som kom med färjan från Tallinn, samt de japaner och ryssar som bodde på hotell Oden. Nästan allt gick väl. Det som missade var att en bil från Jönköping, med en del material, inte kom i tid. Men jag var ändå nöjd, för klockan 12.10 kunde spelet starta på samtliga 21 bord. Vad gäller övriga ronder under tävlingen hölls tidsschemat exakt. Detta, samt att det skulle råda tystnad i spellokalen under ronderna, gav jag som tävlingsledare högsta prioritet. För att uppnå tysta förhållanden (alltså möjlighet för spelarna att koncentrera sig) måste man vara lite brutal och omedelbart kväva alla tendenser till samtal.

Tävlingen var indelad i tre klasser. A-turneringen spelades under alla tre dagarna med 28 deltagare, 7 ronder schweizerlottning, betänketiden 90 minuter och 30 egna drag, följt av upprepade förlängningar 10 minuter / 10 drag. B-turneringen spelades under de två första dagarna med 14 deltagare, 11 ronder schweizerlottning, betänketiden 30 minuter utan förlängning. Sista dagen spelades en Blixtturnering med 9 deltagare, 7 ronder schweizerlottning, matcherna bäst av 4 partier och betänketiden 5 minuter / parti. De tre främsta i varje klass fick en pokal och alla fick diplom. Ett trevligt inslag tycker jag var att i de stora resultattablåer som Erik Axlund hade förberett presenterades samtliga spelare med ratingtal och hederstitel.

Som tidigare nämnts hade inte RIF-presidenten Tommy Maltell möjlighet att vara med på invigningen eller avslutningen, så han höll sitt jubileumstal strax före sista rondstart. Han pekade på de framsteg förbundet gjort under 10 år. Att många nya länder och spelare har tillkommit. Och att RIF genom Internet har kontakt med personer i alla världsdelar.

Favorit i A-turneringen var tveklöst Ando Meritee, den förre världsmästaren. Han utmandes av ett flertal starka spelare. Erfarenhet från VM-finaler hade Petter Gardström, Stefan Karlsson, Igor Sinjov och Ants Soosõrv. Mest uppmärksamhet i de första ronderna väckte dock den lägst rankade av de svenska spelarna, 17-årige Marcus Eriksson. Han inledde med att ta 3 av 4 (vinster mot Ivanov och Krasnonosov, remier mot Andersson och Milevsky). Därfter utkämpade han storartade matcher med Hayakawa och Sinjov, men fick ge sig till slut. Remi i sista ronden mot träningskompisen Hannes Hermansson gav 50 % i detta starka startfält. Marcus som hade hederstiteln 5-kyu före tävlingen tilldelades nu 2-kyu. 16-årige Hannes, som redan är etablerad i den svenska eliten, tog 4 poäng och hamnade på en fin 10:e-plats. En annan av de nya svenska ungdomarna, 17-årige Martin Carlsson, tog också 4 poäng och en fin 12:e-plats. Överlag tycker jag att de svenska spelarna lyckades bättre än vanligt mot internationellt toppmotstånd. Stefan Karlsson blev 2:a, Petter Gardström 4:a, Tord Andersson 6:a och Rickard Johannesson 8:a. Huruvida det var en tillfällighet eller inte får kommande stortävlingar utvisa.

Men åt Ando Meritee var det ingenting att göra. Han hade förberett sig mycket noga och var i storform. Han radade upp segrar mot Gaulitz, Milevsky, Karlsson, Sinjov, Andersson och Hayakawa. Turneringssegern var redan säkrad då han mötte Petter Gardström i sista ronden. Båda kämpade hårt och i tävlingens längsta parti tappade Meritee sin enda halvpoäng. Han blev dock klar vinnare på 6.5 poäng. Stefan Karlsson kom som den ende spelaren med 5.5 på en fin andraplats. Extra starkt av Stefan då han var mycket inblandad i organiserandet av tävlingen. Mellan ronderna tog han upp startavgifter, löste problem med spelarnas boende och resor, samt försökte stänga av de larm som oförsiktiga spelare lyckades utlösa då och då. Men under ronderna lyckades han uppenbarligen koppla bort dessa saker och istället prestera mycket starkt spel. Bland 3 spelare på 5 poäng hade Igor Sinjov bäst kvalitet och kom på tredje plats.

Såsom ende spelare med dan-titel fick Bengt Asplund gälla som favorit i B-turneringen. Dock hade han som medlem i organisationskommittén i mycket sina tankar på annat håll och lyckades inte få upp den rätta koncentrationen under tävlingen. Istället blev det ett lopp mellan två experter på ryskt luffarschack, Victor Kaufman och Tomas Hagenfors. De spelade remi i femte ronden och då Hagenfors tidigt förlorade mot unge Sergej Ogorodov tog Kaufman täten. Efter 9 ronder var ställningen Kaufman 8.5, Hagenfors 7.5, Ogorodov 6.5 och övriga långt efter. Då förlorade Kaufman överraskande mot unga Serafima Krasnonosova (underskattade en förbjuden-dubbeltre-situation.) Efter vinster i sista ronden hamnade Kaufman och Hagenfors på samma poäng, samma kvalitet, men Kaufman hade bättre Berger-poäng. Sergej Ogorodov, som verkar vara en mycket lovande spelare i 12-årsåldern, tog den välförtjänta tredjeprispokalen.

I den avslutande dagens Blixtturnering fick Bengt Asplund revansch för den misslyckade B-turneringen. Han vann lätt på 6.5 av 7. Sergej Ogorodov vann ytterligare en pokal med sin andraplats och tredjeplatsen gick till en av Sveriges nyare spelare, Björn Eriksson.

Så dags för avslutningsceremonin på kvällen den 3 maj. Precis som vid invigningen blev det en timmes försening. Det hade varit mycket stressigt att återställa KFUM, transportera alla till SKY och ställa i ordning där. Återigen hade det dukats till fest på SKY och middagen var mycket lyckad. Prisutdelning följde. Därefter bjöds det på diverse tal och underhållning. Sedan övergick det till hela till informell samvaro långt in på småtimmarna...

Uppdaterad 1998-09-03
Av Tommy Maltell