VM-finalen / Min väg till tredjeplatsen (av Stefan Karlsson)

 

Jag åkte till Beijing med ganska stora förväntningar på arrangemanget. Göran Holgersson, Peder Svensson och jag besökte Beijing och China Open i maj-97, som var ett mycket trevligt arrangemang. Förväntningarna på mig själv som spelare hade jag däremot satt ned en del från föregående VM (har deltagit i tre förut). Faktiskt måste jag erkänna att jag det senaste året tränat mindre, i vart fall i antal timmar, än jag gjort under de tio åren dessförinnan! Betyder det att det är bättre att träna mindre än jag tidigare gjort??? Näää, jag tror inte det, men det är mycket annat som är viktigt utöver träningstid för att nå bra resultat. Naturligtvis har jag mina tidigare träningsår i bagaget. Det tillsammans med att jag svängt om träningen lite under senaste året eller senaste 2 åren från ren ”analys- och teoriträning” till mer koncentration på ”hur spela partier”. Något kortfattat, men det går kanske förstå något av vad jag menar?

 

Tävlingsprogrammet som jag/vi hade i år inför VM tror jag var ganska bra planerat. För mig kändes det som en utmärkt trappa inför “den stora FINALEN”:

 

Januari: Kval, Baltic League i Stockholm

Mars: Final, Baltic League i Tallinn

April: Stora SM i Vadstena

Juni: Svenska Slutkvalet till VM i Alby/Uppsala

Juli: Internationella VM-kvalet i Beijing

Augusti: 3:a i VM!

 

Man ska heller inte glömma bort de mentala faktorerna. Hur man tänker/vilka perspektiv man har när man spelar kan vara avgörande för om man får gå från partiet med en etta eller en nolla. Vid de tidigare finalerna hade jag satt en större press på mig själv. Jag siktade stenhårt på nationsplatserna och ville helst stå på pallen, och att mitt slutmål egentligen var att bli världsmästare gjorde jag heller ingen hemlighet av. Till den här finalen var min inställning annorlunda. Jag tyckte inte, med tanke på för lite träning, att jag hade rätt att sätta någon större press på mig själv. Mitt mål var i princip en bättre placering än jag tagit tidigare, dvs sämst nia, och om möjligt försöka nå en plats åt Sverige i nästa VM, dvs 7:a... och så blir jag TREA! Det känns himla BRA, måste jag få säga!

 

Ur svenskt perspektiv gick tävlingen inte 100%-igt positivt. Vi hade kunnat haft med fler svenskar i finalen. Petter Gardström var bara några futtiga kvalitetspoäng och en ”ryssremi” ifrån en plats och Tord Andersson var heller inte långt efter. Topp-placeringsmässigt var dock förstås min tredjeplats något alldeles extra för renjunationen Sverige. Som bäst har vi tidigare varit 6:a: Jan Palmgren 1991 och Petter Gardström 1995. Till det har Ingvar Sundling gjort flera bra finaler med 7:e- och 8:e-platser. 1995 tog Petter 6 poäng! Dvs bara en poäng mindre än mig i år. Man får inte glömma bort att det är oerhört små marginaler som avgör. Om jag jämför min egna spelinsats i år med tidigare finaler känner jag spelmässigt ingen större skillnad. Helt plötsligt blev det mycket ”stolpe in” istället för ”stolpe ut”, en FANTASTISK känsla!

 

Så till själva finalen. Förväntningarna var stora på de japanska spelarna. Regerande världsmästaren Hasegawa, den spelstarke Sagara som gjorde ett mycket bra VM 1997 och senaste Meijin-utmanaren Nishizono. Den gode Hayakawa trodde väl kanske ingen på allvar skulle blanda sig i toppstriden. Regerande och mångfaldige japanske mästaren  Nakamura hade avböjt delatagande. Däremot kom ”den andre tungviktaren” i dessa sammanhang till start. Jag tänker förstås på Ando Meritee. (Meritee och Nakamura kommer för övrigt spela en renjumatch i Japan i november, äntligen dags för det STORA MÖTET!). Meritee var storfavorit till guldet. Möjligen att japanerna eller Kozhin från Ryssland skulle kunna störa honom, men knappast någon annan. Ando går att rå på i ett enskilt parti, men i en serie som VM-finalen är han oerhört svårslagen. Hans landsman och min gode vän Ants Soosõrv fanns också med bland de startande. Ants brukar visa framfötterna lite extra i VM-finaler och så också den här gången. Han slutade femma trots att han var ganska ordentligt sjuk under delar av tävlingen, besökte bl a ett sjukhus i Beijng.

 

Årets upplaga av VM-finalen bjöd på flera sensationer. Att Meritee skulle vinna var som nämnts ganska väntat. Att Igor Sinjov skulle bli tvåa, ynka 0.75 Berger-poäng före mig var nog desto mer oväntat, vad gäller båda placeringarna. Nishizono gjorde sitt bästa för att ”hjälpa mig” i sista ronden. Han kämpade som vit ända till de sista möjligheterna var uttömda mot Sinjov. Igor är en spelare jag beundrar mycket. Han är en enorm kämpe som spelar många tävlingar. Han har dessutom ett speciellt förhållande till öppning D5, vilket är ovanligt i dessa dagar då allt annat än D3, D8 och D11 får renju-åskådare att sätta hjärtat i halsgropen. Jag och Igor har dessutom trevliga minnen tillsammans. Exempelvis reste vi tillsammans till Zhiguliovsk och Ryska High League i februari 1996.

 

Hasegawa fick nöja sig med en fjärdeplats. Det är första finalen som inte någon japan lyckas hamna bland de tre främsta. Hasegawa blev dessutom ende japan som tog en nationsplats till nästa VM. Utöver Soosõrv var det de två ryssarna Sushkov och Kozhin som tog de resterande nationsplatserna till nästa världsmästerskap i Japan 2001. Sushkov är en ung rysk förmåga från S:t Petersburg. Han har tränats upp tillsammans med sina juniorkompisar Klimashin och Ses av Viktor Alexandrov. De övriga japanerna fick nöja sig med 8:e-, 10:e- och 12:e-platserna. Måste anses vara en djup besvikelse framförallt för Nishizono på tionde- och för Sagara på tolfte plats. Att något inte riktigt var ”tip-top” med Sagara tyckte jag man kunde se redan i första ronden. Han öppnade på traditionellt Sagara-sätt och spelade upp en lugn men till synes intressant attackposition som svart mot kinesen Zhang. Avslutningen var däremot mindre upphetsande, det blev ingen vidare avslutning. Partiet rann ut i sanden och det blev remi.

 

På nionde plats kom just den ende kinesen. Det var mycket diskussioner under lång tid före VM om en kines skulle vara direktkvalificerad till finalen eller inte. Till slut blev det så i alla fall och de flesta var nog överens om att Zhang antagligen inte bara skulle få svårt att undvika sistaplatsen men också få svårt att ta poäng över huvud taget. Men så blev det inte alls. Zhang spelade ett förvånansvärt tätt och fint spel. Han höll ihop ställningarna och spelade svårt för motståndarna. I några partier chansade han dock lite väl våldsamt, bl a spelade D12-variant mot mig som vit, vilken anses vara svart säker vinst. Makarov hamnade till slut på elfte plats, kanske inte så långt ifrån vad de flesta tippat.

 

Världsmästerskapet bjöd på många intressanta spelresultat, inte minst för mig. Jag har tidigare många gånger sagt att ”det är så små marginaler”. Nu vågar jag hävda att jag vet det. Det är så oerhört lite som avgör…

 

Jag har efteråt förstått att åskådarna av A-VM inte var helt nöjda. Till vissa ronder fick man inte gå in och titta i finalrummet alls. Disciplinen vid de renjubräden där partiställningarna lades upp var urusel och vid sista ronden gavs det varken access till spelsalen eller gavs någon partiinformation på annat sätt. Så tycker inte jag att en arrangör får agera i ett renju-VM när en världsmästare ska koras! Tyvärr finns det mycket annat negativt att säga om arrangemanget i övrigt, jag vill dock inte ta upp plats i denna artikel med det. Kanske också bör tillägga att min något negativa känsla över arrangemanget i sin helhet delvis antagligen beror på att jag hade en mycket positiv upplevelse på alla sätt och vis ifrån China Open i maj 1997, vilket dock inte var långt när en så komplicerad tillställning som ett VM är. Dock, den internationella kvaltävlingen och finalen sköttes arrangörsmässigt helt OK, eller t o m bra. Ett stort TACK till Hiroyuki Tatsutomi som fungerade som ”assisterande domare” vid VM.

 

Avslutningsvis vill jag framföra ett TACK till OSS! Svensk renju har tagit en bronsmedalj i individuella renju-VM! Det är inget man gör över en natt. Det är många års slit som ligger bakom, och nu menar jag inte bara av mig själv. Ni alla andra som varit med i Stora SM, Svenska Cupen och liknande tävlingar under de senaste 10 åren har en stor del i den här bronsmedaljen. Utan er hade jag inte haft det motstånd och det renjuklimat som krävs för en bra placering i ett renju-VM. Egentligen borde jag inte nämna några namn, då det känns så svårt att räkna upp alla. Men det är några som jag speciellt tänker på som jag så gärna vill nämna och säga TACK till. Egentligen är det fler, men jag känner att jag inte kan ta mer utrymme till detta i tidningen. Hoppas ni ursäktar:

 

Tommy Maltell var den som ledde in mig i renjuns värld hösten 1985. Han var lärare på Per Brahe gymnasiet (är fortfarande förresten) och jag var elev. En dag fanns det information om renju i klassfacken och jag var fast direkt. Efter det träffades jag och  Tommy en gång i veckan.

 

Första september 1991 flyttade jag till Stockholm för att börja arbeta på systembolag. Det var Ingvar Sundling som anställt mig. Under nästan två års tid tränade vi intensivt tillsammans. Ingvar fick mig att tänka annorlunda. Renju var helt plötsligt något mycket seriöst. Det hade det väl varit redan innan, men nu kändes det annorlunda. Jag minns speciellt Ingvars höga analystempo, det var nåt nytt för mig. Vissa tidpunkter under de två åren tränade jag kopiöst mycket, stor del av tiden med Ingvar. Vi gjorde ett oförglömligt VM tillsammans i Arjeplog 1993. Ingvar kom åtta och jag tia. Vi lade ner mycket tid på förberedelser tillsammans och hade ett riktigt seriöst upplägg på genomförandet av VM. Jag lärde mig mycket av Ingvar 1991-1993.

Alla som känner mig känner också till min ständige följeslagare, HP:n, med renjubiblioteket ”HPRenlib”. En ansenlig del av 1994 ägnade Frank Arkbo åt att skriva om sitt renjuprogram att passa till min lilla ”Palm-top” Hewlett Packard 100LX. HP:n har betytt att jag sedan hösten 1994 på ett mycket smidigt sätt har kunnat anteckna minnesvärda varianter i ett dataträd och sedan kunna få fram informationen på ett lättillgängligt och effektivt sätt.

 

Efter VM 1993 flyttade jag tillbaks till Jönköping. De kommande åren tränade jag väldigt ofta med Göran Holgersson och Rickard Johannesson. Vi höll på flera dagar varje vecka, det kunde bli många timmar vid varje tillfälle. Min teoribas utökades och finslipades mycket under de här åren. Vi var också iväg på många tävlingar tillsammans. Bl a representerade vi Sverige tillsammans med Petter Gardström i den stora lagtävlingen i S:t Petersburg våren 1994 där vi till slut kom fyra. I november 1994 blev jag och Rickard de första deltagarna i ryska mästerskapen.

 

De internationella tävlingarna tror jag har betytt alltmer för min utveckling de senaste åren. Inte minst de många utbytena vi haft med de estniska spelarna har betytt mycket, jag tänker då förstås främst på Ando Meritee och Ants Soosõrv.

 

TACK än en gång till er som nämnts ovan och TACK även till er andra som känner er träffade. Var god känn er träffade, det här var inte bara min seger, det var VÅR seger! Låt oss nu se framåt. Nästa riktigt stora tävling är Lag-VM i Tallinn i maj 2000. Då hoppas jag att vi kommer finnas med, med ett slagkraftigt lag. Låt oss kämpa för det!